Det såg ut att bli lugn dag. Towercrewen hade precis byts ut och den lilla flygplatsen i stadens utkant väntade bara på en fokker från sverige och ein cessna från Kyritz. Hela förmiddagen hade lärligen från Hövelhof, en flyglotsaspirant som höll på att utbildas, stött sig mot räcket i jakt på flygplan i luften med sin kikare. Flygplatschefen höll en församling för landskapets flygplatschefer i flygplanens matsal, lufttrycket var bara, vinden noröstlig. Då kom plötsligt funkmedelandet: „Bremen torn, Bremen torn! Delta, eko, lima, alfa.“ Den tjänstjörande flylotsen ryckte ihop. „Vem kan det vara?“ murmlade han, böjde sig framåt ock tryckte på talknappen. „Delta, tango, alfa. Bremen torn.“ „Tango, alfa, 3 nautiska mil nordöst Sierra ett på 1000 feet till landing, kom.“ Flylotsen tittade upp: har piloten uppgett sitt flygplan?“ frågade han folket umkring. Alla skakade på huvedet. „Delta, tango alfa, var vänlig och ange Er flygplanssort.“ Ett kurt paus uppstod. „Jag är inget flygplan“, sade rösten dröfande, „jag är ett svin.“ Nu tystnade det i tower. Flyglotsarna tittade förargat på varandra. Antigen ville någon driva med dem, eller så var piloten berusad. Men flyglotsen var en människa med humor. „Tango, alfa, Svin kann visst flyga.“ „Jo, jag kan.“ Då dem alla lite roade och förargade tittade på varandra och ännu inte riktigt visste hur de skulla reagera på det, hördes om än lite tonlöst flyglotsaspiranten från Hövelhof som tittade i kikaren: „Svin kann visst flyga.“ Han stirrade oavbrutet på en fast punkt i himlen, vände sig sedan om och erbjöd reservflyglotsen Hoffmann som stod bakom honom kikare. „Det fyger ett svin“, upprepade han ännu en gång, „ett svin.“ Reservflyglotsen Hoffmann greppade kikaren och då han upptäckte en särskild punkt på himmlen skrek han upphetsat: „Där flyger ett svin.“ Åter kom ett meddelande in: „Delta, tango, alfa, Sierra ett på 800 feet, ber om landhänvisning och klartecken.“ Den tjänstgörande flyglotsen vände sig om och tittade på sin direkt överordnade, överflyglots Friedhelms. Denne ryckte på axlarna. „Ge svinet landhänvisning.“ „Delta, tango, alfa, inflygning i kontrollzonen ovanför Sierra två, inte under 400 feet, vi har bara en landningsbana, QNH 1008 hPa, kom!“ „Delta, tango, alfa, uppfattat.“ Alla lotsarna hade tagit kikarna som hörde till deras personliga utrustnig och tittade mot himmlen. „Delta, tango, alfa, Sierra två in 400 feet“, svinet bekräftade kontrollpunkten. „Vid ovanliga händelser måste brandkåren informeras“, hördes flyglotsaspiranten röst. Överlotsen grymtade bara. „Delta, tango, alfa, plats i sikte“, meddelande det ankommande svinet. „Var vänlig flyg till höger, vind 090 Grad, 8 knot och gör en lång landning.“ Ett ögonblick funderade han på vilken landningsbanesträcka ett normalt hussvin kunde behöva men han blev avbruten i sina tankebanor av överlotsen: „Hoffmann, gå ner till chefen och ta med honom till Tower!“ „Ney“, sade denne bestämt, „jag går väl inte och säger till honom att han ska komma till Tower, på en gång förr att ett svin håller på landa.“ „Säg helt enkelt ingenting, säg bara att det är viktigt. Se så gå nu!“ Föga övertygat gick reservlotsen Hoffmann i väg. Han öppnade dörren till flygplatsens matsal, satte på sig ett plågat leende och gick längs med det långe bordet fram till sin chef och bad honom att snappt komma till Tower. „Gärna“, svarade denne, „förklara bara kort vad det handlar om.“ „Snälla, jag kan inte säga det, med det är verkligen brådskande.“ „Hoffmann, jag håller på med en förhandling nu, säg först vad som är på gång så beslutar jag sedan om jag kommer eller inte.“ „Okej då, ett svin håller just på att landa.“ Chefen skrattade: „Vad för sorts? Är det ett vildsvin eller ett hussvin?“ „Det är utan frågan ett hussvin. Var snäll och kom med upp chef.“ „Hoffmann, svin kan inte flyga.“ Även chefen var en människa med humor. Men uttrycket i reservlotsens ansikte såg ut, som om de i alla fall kunde flyga eller som om bemanningen hade blivit vansinnig. I båda fallen var det väl nötvändig att gå till Tower. Kort ursäktade sig chefen för delegaterna, han måste till Tower i en brådskande angelägenhet men det rörde sig bara om rent routinsarbete. De gick båda stumma bredvid varandra och misstroget iaktog flygplatschefen sin anställdes gång, men inget svankande, helt normalt – märkvärdigt. De gick i Tower och överlotsen hälsade dem med orden: „Det ha precis just landat och befinner sig redan på rullbanan till hangaren, titta själv.“ Han gick kikaren till chefen. Medan chefen genom kikarglaset tittade på ett ställe, som hans kollega visade honom, förklarade denne: „Jag har aldrig sett något liknande, perfekt landning, sedan sprang det över hela landningsbanan och det otroligt snabbt att vara ett svin. Nu står det vid flygplatsarbetana därborta i hangaren. Jag tror de matar just nu.“ Genom kikaren syndes svinet som utan tvivel uppenbarligen var ett fullständigt normalt hussvin och flygplatsens arbetare som hade avbrutit städningen av en gammal dubbeldeckare och tycktes hade de roligt med svinet. Chefen ställde ner kikaren och vända sig till överlotsen: „Vi har väl ett staket runt platsen?“ Överlots Friedhelms nickade. „Men hur kom då svinet hit?“ Med ett ansiktsuttryckt, som såg ut som om han ville säga `sjävla skit, det är ju just det som är problemet´, svarada Friedhelms: „Det landade som ett normalt flygplan, vi har ju faktiskt sätt der allihop.“ Den tjänstjörande flyglotsen gjorde sin stämma hört och sade: Det har hållit funkkontakt med oss hela tiden och det helt korrekt enligt de tyska flygfunkreglerna.“ „Ja hade inte kunnat tänka mig, att även svin får ta ett flygfunksdiplom“, muttrade aspiranten som fortfarande orubbligt tittade i sin kikare. Flygplatschefen trodde på, att hamnat på ett dårhus. Hans annars så normala medarbetare stod runt honom och försökte på fullt allvar duka upp en historia om flygande grisar för honom. Precis då han fnysande tänkte sätta igång och gorma tilltalades Tower åter igen: „Bremen torn, delta, tango, alfa. Ber om rullhänvisning.“ „Svinet vill åter flyga i väg“, sade Friedhelms tyst och sänkte förlägen blicken. „Får jag ge honom klartecken för rullning?“ frågade den tjänstgörande lotsen lika tyst sin chef. Chefen var övertygat om, att någon funkamatör spelade dem ett spratt. Det här var det bästa tillfället att blottställa idioterna. „Naturligtvis“, sade han överdrivet vänligt, „Klart för rullning och start.“ Flyglotsen satte sig på sin plats och tryckte på pratknappen: „Delta, tango, alfa, var vänlig rulla till startplatsen över M och L.“ „Uppfattat“, svarade svinet. Spände tittade de på förfältet. Svinet sprang i ett sträck på rullbanan över M och L och stannade precis på startplatsen. „Bremen torn, delta, tango, alfa klart för avfärd.“ Lotsarna tittade på sin chef, vars sunda hudfärg hade gett vika för en blekhet som inte gick att överse. „Klart för start!“ pressade han ut genom läpparna. „Delta, tango, alfa – klart för start, högerkurva efter lyftningen, lämna kontrollzonen över Sierra 1 och 2 på 1000 feet.“ „Delta, tango, alfa – uppfattat.“ Svinet satte i gång i ätt lätt galopp, sprang fortare och kastade sig sedan ut över landningsbanan med en för svin ovanlig hastighet. Efter ett fåtal hundra meter lyfte det från marken och vann snabbt höjd. Chefens blekhet ersattes av ett fult blåaktigt marmormönster. Tyst flämtande satt han sig ner. „Oh, gud, fokkern“, skrek plötsligt flyglotsaspiranten, som såg den svenska maskines lampor närma sig. „Bremen Tower – Sierra, lima, bravo från Sverige till landning över Sierra 1 och 2 på 1000 feet“, hördes det redan ur högtalarna. Det tjänstgörande flyglotsen ryckte till sig mikrofonen och försökte förhindra en kollission: „Sierra, lima, bravo – var vänlig gå upp på 1500 feet, flyg i en tvär högerkurva, ett svin kommer emot Er!“ skrek han i den. Piloterna reagerade direkt och på förbildligt sätt. Professionellt drog de upp maskinen och tvingade in den i en tvår högerkurva. Det hade inte riktigt förstått, av vilket skäl (de tyckte sig ha hört att ett svin kom emot dem) men en sådan uppfordran krävde inte att bli kontrollerad på dess plausibilitet. Svinet bekräftade åter en gång kontrollpunkten, tackade för servicen och försvann från deras blickfelt. Säker landade den svenska fokkern efter det andra försöket på flygplatsen och i towern härskade en stor rådlöshet. „Det komma ingen männsika att tro på“, sade den ställföreträdande flyglotsen Hoffmann, „vi ska vi ta oss för nu?“ „Ingenting“, sade hans chef, „vi gör absolut ingenting. Vi låtsas helt enkelt som om det här svinet aldrig har existerat.“ Han tittade på människorna som var församlade och väntade på ett bejakande nickande från var och en. „Var är det me Er?“ frågade han aspiranten Hövelhofer, som fortfarande orörlig stirrade genom kikaren. Denne svarade inte direkt. Först, när han uppfordrades ännu en gång att svara, frågade han tyst utan att ställa ner sin kikare: „Kan pingviner flyga?“
Kattspråk
„Mormor håller på att bli senil“, tänkte barnbarnet, då mormor återigen frågade katten om den också ville äta något. De var på besök hos henne för att dricka kaffe som de kallade det för. Hans fru tittade på honom med den där ta-dig-samman-blicken, som han inte stod ut med. Visst var mormor redan sjuttiofem år gammal och gamla människor blir ju lite underliga. Men om något störde honom så var det saker som var fullständigt meningslösa. „Om du ställer fram något åt den, så kan du se ifall hon åter något“, sade därför barnbarnet. Han hällde mjölk i sitt kaffe, lite oroad, eftersom han var rädd, för att den kunde vara lika sur som vid deras förra besök. „Har du redan fått kaffe?“ frågade mormor och rättade sig själv direkt, då hon kom på, att hon just hade hällt upp det. „Oj, jag är lite glömsk den senaste tiden“, påpekade hon utan självmedlidande, „om inte min katt skulle påminna mig om mina genomblödningstabletter, skulle jag bli tjockare hela tiden.“ Hennes barnbarn stönade tyst till. Tillräckligt tyst, för att hans mormor inte skulle höra det, men tillräckligt högt, för att få en giftig blick från sin fru igen. Trots det hade egentligen hans fru förståeles för hennes mans reaktioner. Som avdelningsledare för en datorfirma var ologiskt uppförande emot hans natur. Det enda som störde henne, var, att han inte klarade av att strunta i det när han var hos sin egen mormor. „Mormor“, sade hon därför, „man blir inte tjockare bara för att blodet blir tjockare. Dessutom ska du inte lita så mycket på din katt utan ställa medikamenterna där där du alltid ser dem, bredvid din fjärrkontrollen till exempel. Mormor vinkade avvärjande med handen. „Jag glömmer ju alltid, vart jag har lagt fjärrkontrollen.“ „Din katt kan säkert säga dig, vart du lagt fjärrkontrollen“, utbrast barnbarnet, som om den anvisningen vore oerhört slagfärdig och rolig. „Ja“, sade hans mormor på fullt allvar och tittade med nästan barnsligt stora runda ögon på dem. „Ni kommer skratta men när jag letar efter min fjärrkontroll, visar den mig vägen.“ Hennes barnbarn himlade med ögonen. O gud, skulla man också yra så någon gång? Hans fru sparkade honom på foton och tittade på honom med mormor-är-sjuttiofem-år-blicken. Han svarade med det är ingen-förklaring-blicken och tittade sedan på katten som oberörd satt på telefonbordet och uttråkad tittade på dem. Han kunde inte uthärda katten. Inte enbart, för att han var allergisk mot dem fram, förr allt, för att det satt så oberörda och stirrade uttråkat. Katten besvarade hans blick. Ett nästan ironiskt ansiktsuttryck, konstaterade han. Och då detta ansiktsuttryck blev föraktfullt nedvärderande, vända han sig förskräckt mot sin kaffekopp. „Har du redan kaffe?“ frågade mormor på nytt. „Joda“, svarade han denna gång med eftertryck och lätt retlighet. „Oh, jag har på sistone blivit allt mer glömsk“, suckade hans mormor. `Fråga din katt om jag har kaffe´, tänkte barnbarnet för sig själv.
Då det tog adjö och våningsdörren låstes verkade båda lättade. „Mormor är redan sjuttiofem“, påpekade hans fru, utan att hennes man sagt något. „Men jobbig är hon i vilket fall“, svarade denne.
Mormor ställde in kaffekopparna i det lilla köket och hällde varmt vatten i vasken. „Är du hungrig nu, sötnos?“ frågade hon och vände sig mot katten. `Ja, nu skulle ja kunna äta något´, tänkte den. `Vet du egentligen att de tror, att du inte är riktigt klok?´ „Ja, klart vet jag det, sötnos“, svarade mormor skrattande, „men gud, de är ju båda två så unga.“
